Festivalblogg: Filmbasen på Tempo

10 mars, kl 17.45 Snart är det dags för Tempos avslutningsfest, fast festivalen fortsätter lyckligtvis ännu en dag för det finns mycket kvar att se. Festen inleds med prisutdelning på Pet sounds bar och det ska bli spännande att se vilka som vinner i de olika kategorierna för långa, korta, utländska, respektive nya dokumentärer – det sista vårt egna pris New Doc! Missade du det blocket i torsdags så går det att se ikväll kl 18-20.45 på Victoria och sen smita in på festen. /Karin
9 mars, kl 22.30 På fredagskvällen var det Stockholmspremiär för två långfilmsdokumentärer vi väntat på med spänning: COLOMBIANOS av Tora Mårtens och POJKTANTEN av Ester Martin Bergsmark. Båda filmerna har utvecklats på Filmbasens talangprogram med start 2008 och är nu äntligen klara att möta en biopublik. Och publiken fanns där denna fredagkväll, köerna ringlade långa – först för COLOMBIANOS som visades på Victoria, sedan utanför RIO inför Pojktanten. Kvällen avslutades på Barbro tillsammans med Ester Martin och hans team. /Karin
9 mars, kl 12.30 Festivaler är ju också en mötesplats där nya planer dras upp, för kommande mötesplatser… Denna förmiddag träffade Filmbasen kollogorna från Boost och Film i Skåne, tillsammans med Niklas Gillberg från Uppsala kortfilmfestival, för att snacka talangaktiviteter på Uppsala kortfilmfestival 2012. För talangdagarna på festivalen i höstas var mycket lyckade, så det känns givet att det blir en repris, med vissa justeringar i upplägget och självklart nya taggade deltagare. Vi bestämde att deadline för att söka blir den 30/6, samma deadline som för att skicka filmer till festivalen, och att ansökningsinfo om talangdagarna och pitchen som kommer att hållas där, läggs ut på våra respektive webbar ca två månader innan deadline. /Karin
8 mars, kl 16 Tempo pitch bjöd på en morfar som planerar sin egen begravning, ett blygt marshall arts proffs, en pakistansk pojke som försörjer familjen genom att tvätta insidan på oljetankar, en tappad vante som leder till en stark familjehistoria i lappland, ett konstnärligt ifrågasättande av arbete inspirerat av Yarden och till sist en malaysisk karaokedrottning i Göteborg, juryn får det tufft! Prisvinnaren tillkännages på avslutningsfesten på lördag. /karin 8 mars, kl 12.45 Identifiera styrkor och svagheter hos dig själv, utan att döma. Träna på dina svagheter. Du själv är ditt bästa verktyg, dina filmer blir aldrig bättre än du själv, din medvetenhet och din närvaro, så inleder Jennifer Fox sin andra masterclass på Rio, som ska handla om autencitet. -Under alla år jag jobbat som filmare har tekniken kommit och gått, men det jag investerar mig själv har jag alltid nytta av. Att utveckla sig själv kan innebära att lyssna på musik, läsa, gå i terapi… Allt som får dig att växa och bli mer fokuserad är meningsfullt och värt sin tid. I vårt samhälle som premierar simultankapacitet kan det vara svårt att hitta detta fokus som Jennifer kallar ”perception”, som kanske kan översättas som seende. För att göra oss uppmärksamma på hur våra hjärnor funkar fick vi göra en koncentrationsövning genom att blunda och växla mellan att tänka på olika situationer ur minnet, och bara vara närvarande i rummet. Det blev snabbt tydligt att många upplevde att det var lätt att fastna i minnena som spelades upp som historier. Jennifer kallar det filmarens plikt att ”show up”, vara medvetet närvarande, och säger att det är en förmåga man måste öva upp. Det är denna medvetna närvaro som gör att den man skildrar också blir medvetet närvarande, vilket är kärnan i den autencitet man som filmare vill åt och som publiken behöver möta för att bli berörda. Den medvetna närvaron är lika viktig hos hela teamet. Det är då man får det som Jennifer säger saknar ett uttryck inom dokumentär ”great performance”, när personen man ser är helt närvarande i scenen. Det är det som ger känslan av autencitet. Jennifer tar upp en kamera och vänder den mot publiken för att visa hur kamerans närvaro påverkar rummet. Inte nödvändigtvis positivt eller negativt utan helt enkelt bara påverkar. Kameran fångar också skillnaden mellan närvaro, frånvaro och spelad närvaro. Olika faktorer påverkar möjligheterna att nå närvaron man som filmare vill åt. Det handlar om casting, både av karaktär, plats och situation. Jennifer tipsar om att researcha karaktärer och platser med kamera för att se vad som händer och om det kommer att fungera, innan man bestämmer sig för att detta är filmen man ska göra. -Historien berättar för dig vad du behöver följa, hur du ska filma, klippa och vart filmen har sin publik. Jennifer visade klipp ur två av sina filmer: Beirut och Flying confessions of a free woman. Hennes filmer går att beställa genom Women make movies: www.wmm.com /Karin 7 mars, kl 14.15 Vi har precis sett MY REINCARNATION, en film vars finansieringsprocess nu är en framgångssaga men som tog över ett decennium att få ihop. Ny publik har strömmat till för masterclassen om Crowd funding. Jennifer Fox skriver MONEY på ett blädderblock och frågar: ”what you feel about money” Publiken är blyg och tyst, men långsamt kommer förslag på ord för Jennifer att skriva på blocket: pinsamt, tråkigt, jobbigt, nödvändigt, ger legitimitet till projektet. ”Change is possible” skiver hon sedan på nästa blad. Följt av ”necessary”. -Jag vill förmedla något från Amerika, där vi är bra på att ragga pengar men där kulturen får allt mindre. Jag har gjort film i 30 år. Sen 1980 har allt gått utför på ett sätt. Men egentligen handlar det om att systemet hela tiden förändras och vi måste förändras med det. Finansiering handlar inte vara om pengar, säger hon utan om distribution. Har man för bra inhemsk finansiering tenderar filmerna att stanna inom landet. Tvärtom är det viktigt att tidigt få med investerare i filmerna man gör, för att skapa sin publik. Bli bekväm med finansieringsprocessen, upprepar hon. I alla tider har konstnärer fått arbeta för sin försörjning, sälja sig för att ha råd att göra det de vill. Att sälja sitt filmprojekt är inte konstigare än att måla porträtt av en rik köpmans fru och hund. -Vad får stödgivaren, frågar Jennifer. Publiken svarar: ägande, engagemang, delaktighet, koppling till konsten, känsla av att göra skillnad. -Det här är en ny värld där stödgivare inte bara är den traditionelle mecenaten, som de flesta av oss associerar till en rik affärsman, utan en värld där konsten blir demokratisk. Mina vänner känner ett stort engagemang och stolthet över att bidra till ett antal olika konstprojekt, med de små summor de kan. Detta sätt att stötta projekt, konst och konstnärer man tror på skapar ytterligare något som tidigare saknats, direktkommunikation mellan publiken och konstnären. Som stödgivare kommer du närmare den eller det du stöttar, blir till och med en del av det. Man kan säga till sina vänner, kollegor och släktingar, ”I’m a piece of that”, säger Jennifer. Det höjer också stödgivarens egna kreativa värde. Som filmare får man inte bara pengar utan ett intresse och en publik som bygger relationer, som i sin tur bidrar till distribution. -Förhållandet som skapas är både skrämmande och fantastiskt. Jennifer gav också handfasta råd för en framgångsrik kampang genom crowd funding, att identifiera sina styrkor och svagheter och bygga sitt team för att stärka upp svagheterna. En bra säljande text och en pilot är också självklara verktyg för att fånga publiken. Det är också viktigt att ställa frågan ”är detta en film för crowd funding?”. Det krävs att historien/ämnet är något som många kan relatera till, något tittaren vill veta mer om och vill att andra ska veta mer om. Allra helst ett ämne som redan har grupper eller gemenskaper knutna till dem, och att dessa finns på nätet – annars kommer de inte hitta projektet eller kunna bidra via en crowd funding-sajt. Kolla in MY REINCARNATION på Kickstarter och filmens hemsida som du hittar här. /Karin 6 mars, kl 23.45 Det var en fantastisk stämning på södra teatern där hela dokumentärfilmsbranschen samlades och firade festivalens öppning. Filmen om Carolyn Cassidy gav mycket att prata om, som filmens producent Margarete Jansgård från WG i Skåne sa ”Jag vet ingen annan än Carolyn som kan vara cool i diskhandskar”. Tacktalen var väl långa, men så har regissörsduon också jobbat med filmen i sju långa år. Bland minglarna som stannade kvar efter filmen fanns bland andra Filminstitutets personal, SVT:s chef för dokumentäravdelningen Ingmar Persson, K-specials Hjalmar Palmgren, produecenter, regisslrer, klippare, konsulenter från andra regionala resurscentra och en hel del av Filmbasens medlemmar. Det var en rolig kväll som gav pepp inför festivalveckan! /Karin
6 mars, kl 15.45: Idag börjar Tempo dokumentärfestival! Under hela veckan finns Filmbasen på plats och bloggar om premiärerna, seminarierna och allt annat spännande som händer under festivalen. Just nu laddar vi upp för invigningsfesten på Södra Teatern och öppningsfilmen LOVE ALWAYS, CAROLYN av Malin Korkeasalo och Maria Ramström. Filmen är producerad med stöd av Film Stockholm/Filmbasen och handlar om Carolyn Cassady, hustru till ikonen Neal Cassady och älskare till författaren Jack Kerouac. LOVE ALWAYS, CAROLYN är ett intimt och vackert porträtt av en kvinna som aldrig kunnat fly männens episka missöden. Missar du premiären går filmen att se igen på lördag, kl 10 på Victoria. /Robert