”Det finns en jävla kraft i bilden”

Publicerad: 2013-03-11

Under Tempo möttes filmfotograferna Camilla Skagerström och Måns Månsson i ett samtal med Mats Isfors från FilmCentrum Stockholm under programpunkten ”Filmfotografer spekulerar”. Camilla började sin fotografkarriär redan 1994 på tv och med dokusåpor som t ex Robinsson. Så småningom hamnade hon på den treåriga spelfilmslinjen på dåvarande DI (idag STDH), men innerst inne visste hon att det var dokumentärfotograf hon skulle bli, det har hon också varit sedan examen 2006. Hennes mest omtalade insats är på Oscarsbelönade SEARCHING FOR SUGARMAN som filmades för fyra år sen. Måns Månsson har gått en annan väg via Konsthögskolan i Stockholm. Han var en av de första att delta i Filmbasens talangprogram. Måns har fotat sina egna filmer, bland annat den berömda HERR LANDSHÖVDING, och på senare år har han halkat in på att fota andras filmer, till exempel Axel Peterséns AVALON. Måns är aktuell på Tempo med sin HASSEL -PRIVATSPANARNA som rör sig i ett gränsland mellan fiktion och dokumentär.

-Det finns en ide om vad en filmfotograf måste kunna, plocka isär kameror, rädda situationen om teknik faller i vatten, men jag kan inget sånt, säger Måns.
-Det viktiga för mig är ljuset, vad man väljer att ha med, vad man väljer bort, fortsätter Camilla, som tycker att dokumentärfilmsfoto har förändrats mycket.
-Det handlar inte längre om en registrerande kamera utan ett berättarelement. Det finns en jävla kraft i bilden, den är med och berättar historien på ett annat sätt än förut, ibland med kran, räls mm.
Camilla berättar att det blivit vanligare att som fotograf få vara med riktigt tidigt i processen, i idéstadiet, för att utveckla berättelsen och berättandet. Måns beskriver dokumentärfotot som att hela tiden ”skjuta från höften”, att hela tiden hitta lösningar utan det man hade haft på en fiktionsinspelning, lösa situationer utan lampor, assistenter, extra utrustning. Det har varit en tillgång när Måns sen började fota fiktion.
-Jag gillar fast optik, att byta fasta objektiv och istället röra sig med kroppen.
Det händer något när man måste röra sig, man måste vara snabb, kan aldrig slappna av, säger Camilla som om hon spelat in SEARCHING FOR SUGARMAN idag hade valt kameran Canon C300.
Måns har också arbetat länge med fast optik men precis börjat ett nytt projekt där han aktivt valt zoom.
-Nu älskar jag verkligen zoomen.
Måns konstaterar att det han behöver är begränsningar, några tydliga regler eller en teknik som i sig begränsar.
-Har jag alla möjligheter är det jag som blir begränsad.
Måns växlar mellan rollerna som regissör och fotograf och inspireras bland annat av den dokumentära undergroundscenen i Japan där han tillbringat mycket tid det senaste året. Camilla medger motvilligt att hon också sugen på att regissera något eget, men har tvivel på om hon skulle orka.
-Man måste ha ett väldigt driv för att vara regissör, och verkligen tro på sin historia.
Båda är överens om att man inte ska vara rädd för att skrämma sina intervjupersoner utan välja den teknik man tror filmen behöver.
-Det man kommer med är det som blir inspelningen, speciellt för personer som inte har några tidigare referenser, säger Camilla.
-Det som förvånar mig är att man som fotograf förväntas vara kreativ ljudteckniker också, det kan i alla fall inte jag, berättar Måns.
Camilla instämmer och säger att det kan göra henne väldigt splittrad på inspelning om hon samtidigt ska försöka skapa scener i både ljud och bild. Båda är rörande överens om att man ska planera för att ha med en kunnig ljudtekniker och att man har mer att vinna på detta extra berättarelement jämfört med det eventuella störningsmoment ytterliggare en person kan innebära.