Kontraster

Den här filmen följer Emelie, 25 år, under en kort men intensiv stund i hennes vardag. Det verkar som en helt vanlig dag, hon ska bara hälsa på några väninnor, Johanna och Helena, och dricka kaffe. Något som ska vara trevligt, något att se fram emot egentligen. Att ha en mysig stund tillsammans, prata lite, uppdatera varandra om vad som händer i ens liv.

Emelie vill ju självklart träffa sina väninnor, det ska man ju vilja.
Så hon ringer på hos Johanna, de hälsar, kindpussas och kramas. Johanna är glad och utåtriktad. Allt som Emelie vill och försöker vara, men inte riktigt lyckas med.
Deras gemensamma väninna Helena är redan där och den sociala dansen har påbörjats innan Emelie kom dit.

Nu är det dags för Emelie att ge sig in i spelet. Men hon är inte lika medveten om reglerna och hennes tysta iver att vara en del av maskineriet gör att hon inte passar in i den sociala kontexten.
Medan Johanna och Helena öppnar sig och pratar på om sina liv och allt de tycker och tänker så fokuserar kameran konstant på Emelies ansikte.
Hur hon på ett sätt hör allt de säger och gör allt hon kan för att hänga med i svängarna men samtidigt är mil bort från hennes väninnor och alla ord som väller ur dom.
Emelie försöker kompensera för detta genom att hjälpa till när Johanna kokar te, avbryter aldrig men låter sig själv avbrytas, nickar och håller med om allt som sägs.

Hon går in på toaletten, stämningen jag vill få fram i det badrummet är att det ska kännas som en tryckkammare och en fristad på samma gång. Där inne kan hon andas ut för en sekund och lägga i från sig masken.
Men hon är spänd som en pinne. Likt en idrottskvinna som förbereder sig inför ett viktigt lopp, en skådespelare som snart ska in på scenen igen när pausen är över.
Det blir dock inga dramatiska närbilder eller tårar, jag är ute efter ett mer subtilt bildspråk där vi fokuserar (med fast kamera, få klipp) på hennes ryggtavla, hennes huvud i profil där vi inte nödvändigtvis ser hennes ansikte.
Fingrar och muskler spänner sig, kontrollerad och ansträngd andning. Hon ser ned i handfatet och undviker sin spegelbild.

Emelie återvänder ut till sina väninnor. Nu är hennes tystnad och frånvaro i konversationen mer uppenbar och Johanna och Helena börjar ställa frågor om henne och vad som händer i hennes liv. Det är nu som Emelies uppträdande måste börja.
Varför är det så lätt och naturligt för Johanna och Helena men inte för henne?
Hon gör sitt bästa. Enkla, artiga svar och försäkrande leenden. Johanna och Helena, som fortfarande knappt syns i bild då kameran fokuserar sig på Emelies ansikte, ger en artig men ointresserad respons på Emelies nedtonade utläggning.
Hon har misslyckats.I hennes ansikte ser vi denna insikt. Hon kan inte spela detta spel, som är till synes vanlig vardag för andra, hon kan inte smälta in i det större sammanhanget.
Nu är det avslöjat.

Efter en kort och lite pinsam tystnad så fortsätter Johanna och Helena att konversera. Det flyter på, dom har koll på årorna och kan styra båten i rätt riktning. Emelie försöker lyssna aktivt och ta del av del av det hela men är nu en aning utfryst från samtalet. Om det är Johanna och Helena som har fryst ut henne eller om det är hon som har fryst ut sig själv är svårt att se.
Hon blir mer och mer spänd.
En helt vanlig tjej som sitter och dricker kaffe med sina väninnor och har helt enkelt inget att säga, eller en människa som desperat klamrar sig fast vid båtkanten men som lär falla ned i vattnet och inte kan simma?
Medpassagerarna märker inte eller vill inte märka. Hur lär man någon att simma?

Emelie måste ursäkta sig igen och gå på toaletten. Väl där inne så står hon lätt lutad över handfatet och hon har satt på kranen. Nu har hon svårare att andas, vi ser henne bakifrån då hon står framför spegeln och försöker samla sig. Vi ser inte hennes spegelbild. Hennes händer spänner sig om handfatets kant.
Emelie får en panikattack. Vi ser inte hennes ansikte utan den fasta kameran visar enbart, med ett visst avstånd, hennes kropp från midjan och uppåt, i profil. Ett skåp står i vägen för resten av henne. Vi hör enbart de kvävda nästan hysteriska stönen, flämtningarna och gråten. Just när det eskalerar och det låter som att hon ska kräkas så slår hon med handen på skåpet som står brevid henne.

Så blir det tyst. Vi är fortfarande inne på samma tagning och kameran har inte rört sig en millimeter.
Nu är det över, hon andas lugnare, hon är stilla. Emelie tar sig samman en aning, andas djupa andetag, snyter sig och fixar till håret. Sa här kan hon ju inte hålla på.
Närbild på hennes ansikte i profil då hon ser sig själv i spegeln och försöker se presentabel ut igen. Justerar masken.
Vi återvänder till köket. Johanna står och diskar, kameran håller sig i bakgrunden och vi ser henne på flera meters avstånd. Hon står med ryggen åt oss.
Emelie kommer in i bild men vi ser henne bara från knäna upp till midjan. Vi hör dock hennes lätt darrande andetag. Hon stannar framför kameran så att hon täcker halva bilden. Johanna märker henne inte och fortsätter att diska. Allt är tyst förutom ljudet av den rinnande kranen och diskborstens roterande rörelser.

Med ens så kollapsar Emelie. Vi ser bara de mörka suddiga konturerna av henne alldeles framför kameran som rasar till golvet med en högljudd duns. I samma sekund som Johanna förvånat vänder sig om så blir det svart.
Medan rutan förblir svart och eftertexter kommer upp, så hör vi fortfarande allt som händer i rummet. Hur Johanna springer fram till Emelie och försöker ruska liv i henne, hur hon upprepar Emelies namn och ropar på Helena.

För mig är det intressanta här att utforska, på ett subtilt och observerande sätt, det sociala samspelet. Spelarnas roller, vad man visar upp för allmän beskådning och vad man väljer att dölja. Vilka drag som är acceptabla och vilka som inte är det. Vår rädsla för det annorlunda och framför allt det största tabut av alla; Att sticka ut från normen.
Rasism, sexism och sexuell läggning är alla uppenbara "easy targets" att tackla här. Men jag lockas mer av hur vi rör oss i, vad som i bland kan vara, falsk harmoni med varandra i helt alldagliga situationer med andra medmänniskor.
Blir vi tilldelade en roll av andra eller väljer vi själva utseendet på masken vi bär?
Johanna och Helena representerar det sociala regelverket. De kan allt utantill så pass väl att det inte ens är ett spel för dom längre. Det är inpräntat. Det ifrågasätts inte.
Emelie har hamnat i en spricka mitt i mellan. I viss mån är hon medveten om reglerna men hon har inte verktygen för att följa dom på ett elegant sätt. Framför allt så vill hon inte.

Men hon har inte heller modet att öppet bryta mot mallen, så hon är ingen rebell. Därför är hon fast mellan dessa två motsatta ideologier. Att spela med eller att inte spela med. Pressen blir överväldigande.

Projektlogg

Projektstart 2009-11-11

Projektet startades av isabella rising.

 

Filmbasen.se drivs av Film Stockholm med stöd av Region Stockholm och Botkyrka kommun

© Region Stockholm och respektive upphovsman. Läs mer om Filmbasen

Finansiärer

Film Stockholm

Botkyrka kommun