Jag kan vara ett Lejon

”Jag kan vara ett Lejon”

På 1970-talet kom många människor från Turkiet till Sverige. Här möttes de av sociala problem bland annat på grund av bristande språkfärdigheter och bristande organisationskompetens. Särskilt tydligt blev detta i Fittja och Alby söder om Stockholm, dit många familjer kommit. Här blev integrationsproblemen påtagliga, vilket inte minst drabbade de turkiska barnen.

Kenan Gündoğdu var en eldsjäl, som ville hjälpa de turkiska nykomlingarna i skolan. Han utnyttjade barnens livlighet och fick dem att uttrycka sig genom teaterpjäser i stället för via de läroböcker som fanns tillhands. Han kontaktade skådespelaren Mazlum Kiper, som tog på sig uppdraget som dramapedagog och teaterlärare. Tillsammans grundade dem hösten 1975 en turkisk barnteatergrupp i Fittja. 70 barn kom att delta i verksamheten i Fittjaskolans aula. Teaterverksamheten blev knuten till Skärholmen Vår Teater.

Barnteatergruppen kom dock att mötas av olika hinder. Bland annat gällde det att övervinna föräldrarnas misstro och skepsis.
Projektet fick emellertid så småningom uppmärksamhet av Sveriges Television i barn- och kulturprogram (”Lördags” och ”Igelkotten”). Och en pjäs sätts upp på Södra Teatern i Stockholm.

Många av barnen fick ett stärkt självförtroende genom teatern och är idag framstående inom olika yrkesverksamheter.

En av dem är exempelvis Fikret Çesmeli. När han kom till Sverige var han 14 år och stammade. Han kände sig som en misslyckad elev och han fick definitivt inte uppträda eller läsa dikter på nationella dagarna. Fikret hade fått veta att de turkiska barnen spelade teater i Fittja. På väg dit gick han vilse och hans pappa var emot tanken att han skulle spela teater. Han fick inte bli ”pajas”. Så småningom hittade han trots motstånd vägen till teatern. Idag är han professionell skådespelare, musiker och författare och spelar teater med Riksteatern om bland annat identitets- och integrationsproblem.

Muttalip Okur var en annan pojke, som under samma tid inte hade något att göra på fritiden. Han cyklade på stulna cyklar, åkte utan skridskor på is på fotbollsplanen, hoppade genom fönsterrutor med sina kompisar för att spela fotboll i inomhushallen m.m. Men även han hittade till teatern och genom den fick han andra intressen och hans självkänsla ökade. Idag är han grundare för den multinationella fotbollsklubben Konyaspor, som spelar i division 2. Han är också sportchef i Alby, den plats där han en gång kände sig så rot- och rastlös.

I Sveriges Televisions arkiv finns många av barnen skildrade och i vårt filmprojekt kommer vi att möta dem igen snart 40 år senare. Hur ser de nu på sina liv? Hur stor roll spelade teatern för dem i deras personliga utveckling? Och vilken roll hade teatern för att få dem integrerade i det svenska samhället?

Filmprojektet har integrationsproblemet som motor. En fråga än mer aktuell idag.

Projektlogg

Projektstart 2015-06-01

Projektet startades av Emrah Sönmez.

 

Filmbasen.se drivs av Film Stockholm med stöd av Stockholms läns landsting och Botkyrka kommun

© Stockholms läns landsting och respektive upphovsman. Läs mer om Filmbasen

Finansiärer

Film Stockholm

Botkyrka kommun